Now he's gone.

Inatt klockan 4 åkte vi till Arlanda för att säga hejdå till Adam. Det var ett fint ögonblick, och jag trodde inte det skulle bli så känsligt som det blev. Det kom en hel del tårar. Det känns verkligen jättetråkigt att han har åkt, det känns så tomt, och jag kan inte förstå att han inte kommer komma hem på ett halvår. Sånt är livet. Min älskade Adam.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0